Jag växte upp som vegan och hade inga som helst problem med att börja äta kött i 20 års åldern. Däremot fick jag sakta vänja kroppen med fisk.

Glöm inte heller bort tillskott av vitamin D! Det fixar solen på sommaren om man är ute mycket, men på våra breddgrader behöver man få i sig det via kosten/kosttillskott under vinterhalvåret.

Det finns massor med information i böcker och på nätet. Jag kan rekommendera boken “Vegan for life” av Norris & Messina. Det kräver lite påläsning att lägga om sin kost, men förhoppningsvis kommer du bara att tycka att det är roligt och intressant att lära dig mer om vad du stoppar i dig!

Snart kommer du få nya vanor som vegan, och då är det inte svårare än att äta blandkost. Med stor sannolikhet kommer du att upptäcka massor av nya spännande rätter och livsmedel! Botanisera gärna i asiatiska matbutiker. Tofu, tempeh (t ex i tunna skivor istället för ost) och fermenterade sojabönor (används som buljong) klarar jag mig inte utan!

Stort lycka till!!

Är det svårt att få jobb som dietist?
Måste man jobba inom sjukvården som dietist?
Hur kan en vanlig dag som dietist se ut?
Vad är medellönen idag före skatt?

tråkigt att du inte uppfattade mitt svar som hjälpsamt. Frågan var dock inte hur mycket vitamin B12 hon skulle ge sitt barn utan när det var dags att börja med det. Vilket jag gav svar på.

Den främsta aneldningen till varför jag inte gav råd om hur mycket vitamin B12 som hon ska ge till sitt barn är att jag som dietist är legitimerad vårdpersonal. Detta innebär att jag inte ska ge individuellt tillpassade kostråd till någon utan att ha tillgång till deras journal.

Så även om jag som dietist kan svara på frågan mer specifikt, så är denna sida (www.FragaDietisten.se) endast till för att ge generella svar på generella frågor och inte tänkt att ersätta ett besök hos en legitimerad dietist.

för det första rekommenderar jag ingenting i mitt inlägg till Ninni, utan lugnar hennes oro för hur hon ska få i sig nog med protein utan att för den skull behöva äta kött. Anledningen till att jag använder mig av lättmjölk i mitt exempel är främst på grund av dess högre innehåll av vitaminen D, som de flesta får i sig för lite av. Magrare ostar innehåller mer kalcium per skiva och därför är dessa ett bättre alternativ ur näringssynpunkt än en ost med exempelvis 23% fetthalt.

För det andra finns det inga konstgjorda ämnen i lättmjölk utan det enda som har skett är att fetthalten minskat genom att mjölken delats upp i grädde och skummjölk. Gällande ost så är det inte fetthalten som avgör ostens kvalitet och vad som tillsätts, utan hur den är tillverkad. Normalt innehåller ostar, oavsett fetthalt, endast fyra enkla huvudingredienser: mjölk, syrningsbakterier, löpe och salt.

Sammanfattningsvis finns det ingen grund i att utesluta lättmjölk eller den 17%-iga osten med hänsyn till barnets växt och utveckling.

http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Kostrad/Spadbarn/#sex

För er med veteallergi finns nu en ny butik på nätet. Startat i slutet på december 2011. Där slipper ni se allt gott med vetestärkelse i utan allt i butiken är naturligt fritt från gluten!

Titta gärna in! http://www.matallergibutiken.se

Vi utvidgar kontinuerligt utbudet.

God jul & gott nytt år!

Ola Andersson
Matallergibutiken.se

Det låter som om du har gjort vad du har kunnat, det vill säga sökt hjälp. När sjukvården inte kunnat ställa någon allergi- eller överkänslighetsdiagnos så kan du såklart experimentera själv! Det jag tycker är viktigt är att inte experimentera förmycket själv innan man sökt hjälp, eftersom man då riskerar att försvåra utredningen.

Det är mycket möjligt att du blir sjuk av gluten utan att du för den sakens skull har celiaki. Man har nyligen insett och visat att det finns något som kallas gluten sensitivity, som är överkänslighet mot gluten men inte celiaki. Denna är ännu väldigt svår att diagnosticera, men forskning pågår.

Tyvärr känner jag igen detta du påpekar att om man inte har fått diagnos av läkare så anses man inte trovärdig i vissa sammanhang. Det är olyckligt. Jag tror att detta med födoämnesöverkänslighet är som ett isberg där vi idag bara kan diagnosticera toppen som syns ovanför vattenytan… I många fall är det helt klart så att en person inte tål ett visst födoämne, även om sjukvården ännu inte har verktyg att diagnosticera det.

Om du har lyckats lista ut vad du skall undvika för att må bra så är det fantastiskt. Om det är ett födoämne som är viktigt ur näringssynpunkt så överväg kontakt med dietist för att säkerställa ditt näringsintag. Men alla behöver inte denna hjälp, en del klarar utmärkt att läsa på själva och klara situationen bra.

Länken till artikeln i SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tio-ar-i-vantan-pa-en-diagnos_6702061.svd

Nu får vi bara hoppas att Nanna fått läsa argumenten kring kalorier och viktnedgång från ur flera infallsvinklar och att de på något sätt gjort henne klokare.
Jag hoppas också att jag inte trampat Sofie på tårna!

Det stora felet många gör idag är att fastna vid standardmodellen där maten i sig måste ha lågt energiinnehåll per mängd för att hjälpa till. Det kan tvärtom vara så att ett högt energiinnehåll per mängd hjälper bättre ( tex en variant av LCHF). Åsikterna och studier kring vad som skapar mättnad går verkligen isär. Jag tror fortfarande att man som rådgivare bör ha ett öppet sinne för flera alternativ som kan ges, individanpassas och sedan följas upp.

De flesta överviktiga människor är dock tillräckligt friska för att kunna dra stor nytta av kostråd som förespråkar mindre socker och spannmålsprodukter.
Den dag våra myndigheter vågar göra detsamma kommer vi lyckas avsevärt bättre i kampen mot rådande diabetes- och fetmaepedemi.
Att vara diplomatisk och hävda att det inte finns standardlösningar eller förvilla människor med kaloriräkning är inte solidariskt gentemot de människor som är i akut behov av konkreta kostråd för att återvinna sin hälsa och undvika förtida död.

Jag känner sex människor i min nära omgivning som alla haft stor övervikt eller fetma. 15 år med viktväktare, tallriksmodeller, friskis&svettis samt fyra olika dietister har inte hjälpt någon av dem.
På två år har alla sex nått normalvikt genom att undvika blodsockerhöjande mat.
För dessa sex människor är det just en “LCHF-standardlösning” som fungerat!
De har dessutom fått flera andra “oförutsedda” hälsovinter av kostomläggningen.

Ja, jag vet att “blodsocker- insulin-fettinlagringsmodellen” är en synneligen irriterande förenkling av dietisternas profession, men den fungerar för huvuddelen av alla med övervikt som önskar konkreta handfasta råd om hur de skall gå ned i vikt,
och det var det som var syftet med mitt svar till Hanna; att ge ett konkret råd som fungerar för de flesta, en standardlösning att börja med.

Sofie skriver mycket riktigt:
”Att i exakta energiangivelser rekommendera ett värde på hur många kalorier man ska minska med för att gå ner ett kilo i veckan är därför svårt. Människokroppen är komplex och viktminskning är beroende av många faktorer”

Dessutom har det, som ni andra skriver, även att göra med ”vad” man stoppar i sig som påverkar den slutliga inlagringen.
Insulinet kan försvåra förbränningen p.g.a. sina fetthämmande egenskaper ( i synnerhet vid insulinresistens) men det innebär inte att mat som inte höjer insulinet (fett) kan intas i hur stora mängder som helst utan att till slut orsaka viktuppgång. Kroppen har givetvis sina begränsningar för hur mkt som kan tas om hand, energin trollas inte bort utan omvandlas alltid så om det finns ett överskott så lagras detta in.

”Höjer du inte blodsockret med din föda så kan kroppen förbränna både maten du äter och kroppens egna fett. Mycket enkelt.”
Jag påstår att det tyvärr inte alls är så enkelt!
Blodsockerhöjningen är inte den enda mekanismen som påverkar fettinlagring. Jag förstår inte varifrån den myten har uppkommit. De stackars eskomåerna som gärna och ofta nämns i LCHF kretsar skulle se ut som skelett och frysa ihjäl ifall detta stämde.

Vassleprotein har en mycket stark påverkan på insulinutsöndringen. Ska man undvika mjölkprodukter då också såsom grädde, ost mm? Jag misstänker att Bo och Majoren inte tycker det eftersom ni troligtvis är inne på ”LCHF” grejen. Inget fel med LCHF för de som detta passar för. Men kolhydraterna får ofta stå till svars för allting på dessa bloggar vilket blir tokigt.

Däremot är givetvis insulinets fettinlagrande egenskaper viktiga att ta med i beräkningen och det är omöjligt att veta hur olika individer svarar på olika kostformer. Detta gör att att kaloriräkning sällan lyckas som enda metod utan måste kombineras med livsmedelsval och ev andra åtgärder såsom stresshantering, motion mm.

I bästa fall räcker det med att ändra just sina livsmedel och förhållandet mellan makronutrienterna så man slipper ge sig in i ”kalorilabyrinten” överhuvudtaget.

För vissa funkar det då bra att öka andelen fett då detta mättar bra medan det för andra funkar bättre att öka på andelen grönsaker och fiber.

Den viktiga poängen här är att det inte finns en standardlösning.

Kroppen reagerar dessutom olika beroende på vilken TYP av kalorier vi stoppar i oss och jag tar mig här friheten att utveckla Bo:s svar. Om vi äter mat som innehåller mycket socker eller stärkelse höjs blodsockret vilket startar en utsöndring av insulin. Insulinet “snor” i sin tur blodsockret (kalorierna) genom att lagra in dem i våra fettdepåer.
Detta innebär att om du behöver 2000 kalorier per dag men äter dessa i form av blodsockerhöjande kalorier så kanske insulinet stjäl och lagrar in 500 av dessa som fett vilket gör att du fortfarande inte känner dig mätt!
Blodsockerhöjande föda är generellt mat rik på kolhydrater och dit hör också frukt, något som särskilt kvinnor är “duktiga” på att äta ofta men som tyvärr också är tomma kalorier, alltså mat rik på energi men tom på näring.
Många menar att kvinnors fruktätande har lika negativ påverkan på deras vikt som männen får av sitt öldrickande.

Att motionera finns det många goda skäl till, men viktnedgång är tyvärr inte en automatisk konsekvens av att röra på sig, däremot skapar motion garanterat hunger…
Om man då försöker stilla sin hunger med mat som höjer blodsockret, höjer insulinet och som får maten att försvinna in i fettcellerna och efterlämnar hunger så kommer viktminskningen att utebli!

Detta samband är också orsaken till att så många människor förtvivlat sliter i motionsspåret under några veckor för att besviket konstatera att inget händer och de kan inte förstå varför. De ger sedan upp och tröstäter.

Kaloriräkning kan endast fungera om vi verkligen kunde läsa av hur mycket vi stoppade i oss och vad vi förbrukade. Vi skulle behöva två kaloriräknande armbandsur, ett på vänster handled som exakt mätte kalorier in och ett på höger handled som lika exakt mätte kalorier ut. Först då skulle kaloriräkning vara till praktisk nytta.
I väntan på att dessa uppfinns är mitt praktiska råd:

Strunta helt i energibehov och kaloriräkning.
Lär dig vilken mat som ger blodsockerpåslag och undvik sådan mat.
Du kommer då också upptäcka att motion äntligen hjälper till med viktnedgång.