Dieten LCHF har blivit oerhört populär och medialt uppmärksammad under de senaste åren. Förkortningen LCHF står för ”Low Carbohydrate High Fat”, vilket betyder att dieten innehåller minimalt med kolhydrater och maximalt med fett. Jag har skrivit ett tidigare inlägg (LCHF – vad innebär det egentligen?) där jag försöker reda ut en del frågetecken kring den omdiskuterade dieten. I detta inlägg vill jag istället dela med mig av min egen erfarenhet av en två månader lång LCHF-diet.

Sammanfattning

Mitt energiintag motsvarade mina energiutgifter och min vikt förändrades inte under den två månader långa LCHF-perioden. Jag kunde täcka behovet av så gott som alla vitaminer och mineraler mycket väl med min LCHF-kost. Det höga innehållet av naturligt fettrika livsmedel och energisnåla grönsaker istället för exempelvis pasta och bröd samt det låga innehållet av socker gjorde, tillsammans med strikta regler, LCHF-dieten till ett för mig bra sätt att undvika överätning. Däremot höjdes min från början mycket låga kvot mellan totalkolesterol och HDL efter mina två LCHF-månader, men värdet överskred inte gränsvärdet för vad som anses vara ohälsosamt.

Enligt vissa LCHF-förespråkare är det möjligt att äta hur många kalorier som helst och inte gå upp i vikt, till och med gå ner i vikt, så länge man äter enligt LCHF. Jag reagerade mot det påståendet eftersom en viktig biologisk mekanism för överlevnaden hos ursprungsmänniskan har varit att kunna lagra energi som fettväv vid energiöverskott, för att sedan använda den upplagrade energin under perioder av svält. Mig veterligen finns det inga kontrollerade vetenskapliga studier som utvärderar viktförändring hos försökspersoner som ätit ett registrerat kaloriöverskott från en strikt LCHF-kost. Man kan därmed inte säga att man kan äta ett hur stort kaloriöverskott som helst på en LCHF-kost och ändå gå ner, eller stå still, i vikt. Av samma anledning kan man heller inte säga att man definitivt går upp i vikt av ett kaloriöverskott under en strikt LCHF-diet… Jag tyckte därför att det vore intressant att testa hypotesen på mig själv, där utgångsläget var att jag hade några överflödiga “trivselkilon”.

Under mina två LCHF-månader kom jag dock i kontakt med flera personer som berättade att de ökat i vikt trots att de ätit en strikt LCHF-kost. Till och med ”fettdoktorn” Annika Dahlqvist skriver i sin blogg att hon själv alltid går upp i vikt om hon överäter, oberoende av kolhydratminimering. Eftersom jag blev medveten om att det för flera av de som äter enligt LCHF-modellen ändå anses vara möjligt att gå upp i vikt på en LCHF-kost skiftade mitt huvudfokus istället till att utvärdera följande aspekter:

• Näringsinnehåll
• Förändringar av blodfetter
• Den fysiska, mentala och praktiska upplevelsen

Som riktlinje valde jag en kombination av Annika Dahlqvists femprocentsregel (livsmedel med max 5 g kolhydrater/100 g är ok) och ”Kostdoktorn” Andreas Eenfeldts snabbguide ”LCHF för nybörjare”. Eftersom jag inte äter nöt-, fläsk-, fågel- och viltkött innebar min diet ett obegränsat intag av fisk och skaldjur, ägg, smör, kallpressad raps- och olivolja, feta mejeriprodukter som grädde och crème fraiche samt kokosmjölk och ovanjordgrönsaker. Dessutom ett moderat intag av ost, keso, turkisk yoghurt och yoghurt med naturlig fetthalt (3,5-4,2%), nötter och frön, lök, svamp, quorn och bär. Jag vägde och näringsberäknade exakt allt under de två LCHF-månaderna samt skrev ner mina aktiviteter för att kunna beräkna min genomsnittliga energiutgift. Min vikt och mina blodfetter mättes några timmar efter frukost av en sjuksköterska innan och efter de två månaderna med LCHF-kost. Nedan visar jag exempel på hur min kost såg ut innan och under LCHF-perioden.

FRUKOST

Naturell yoghurt (0,5% fett), frysta bär, äpple, solros- och pumpafrön, linfrön, pulver på torkade nypon samt rågflingegröt.

LUNCH

Broccoli, lax, potatis, sås på kesella (0,5% fett) och kallpressad olivolja samt sallad på färsk spenat, paprika, tomater, kallpressad olivolja och äppelcidervinäger.

MELLANMÅL

Nötter och torkad frukt.

MIDDAG

Linsgryta med krossade tomater, lök, paprika och kallpressad olivolja med quinoa och sallad på vitkål, morot, kallpressad olivolja och äppelcidervinäger.

KVÄLLSSNACKS

Mörk choklad (>85% kakaohalt) och färsk frukt.

HELGSNACKS

Mörk choklad, nötter och torkad frukt.

FRUKOST

Naturell yoghurt (3,5-4,2% fett), frysta bär, solros- och pumpafrön samt linfrö.

LUNCH

Broccoli/blomkål, lax och sås på crème fraiche samt sallad på vitkål, kallpressad olivolja och äppelcidervinäger.

MELLANMÅL

Paranötter (innehåller 3,4 g kolhydrater).

MIDDAG

Purjolök- och fetaostomelett med smörad, lättkokt spenat samt sallad på ruccola, avokado, paprika, oliver, kallpressad olivolja och äppelcidervinäger.

KVÄLLSSNACKS

Keso och turkisk yoghurt.

HELGSNACKS

Ost, nötter och vispgrädde.

Jag bröt LCHF-reglerna två gånger under min LCHF-period. Den ena gången var på en fest där det bjöds en sås på crème fraiche, fetaost och soltorkade tomater i olja. Soltorkade tomater innehåller 8,7 procent kolhydrater, även om såsen totalt sett endast innehöll cirka 3,7 procent kolhydrater. Det andra tillfället var på en vegetarisk restaurang där jag åt fyllningen till en spenatpaj. I efterhand fick jag reda på att fyllningen innehöll ströbröd. Vad gällde min ursprungliga intention, att äta ett överskott av kalorier, gick det inte så bra eftersom jag blev väldigt mätt samt att jag kände ett visst motstånd till att försöka gå upp i vikt när jag egentligen snarare ville gå ner några kilon.

Min vikt förändrades inte under LCHF-experimentet. Energiintaget hamnade i snitt på knappt 2 100 kilokalorier. Genom att använda några standardformler som tar hänsyn till ålder, kön och aktivitetsnivå för att uppskatta mina energiutgifter hamnade jag på cirka 2 200 kilokalorier, vilket överensstämmer med min uteblivna viktförändring med tanke på kaloriintaget.

Fett: 151 g (67 E%), varav mättat fett 69 g, omättat fett 47 g och fleromättat fett 23 g

Protein: 107 g (21 E%)

Kolhydrater: 58 g (11 E%)

Fibrer: 27 g

Trots att jag följde Dahlqvists femprocentsregel för kolhydrater samt Eenfeldts snabbguide till LCHF hamnade min kolhydratmängd lite över Dahlqvists rekommenderade 20-30 gram kolhydrater per dag. Detta berodde till stor del på mitt mycket höga grönsaksintag och för mig hade det varit svårt att vara striktare än vad jag var. Femtioåtta gram kolhydrater skiljer sig ändå ganska rejält från de cirka tvåhundra gram jag åt innan. Likaså resulterade min LCHF-kost i ett minst dubbelt så högt fettintag, och ett många gånger högre intag av mättat fett. Tack vare mitt stora grönsaksintag samt nötter, frön och två matskedar linfrö (5,5 g fibrer) hamnade mitt fiberintag över de 25 gram som minst rekommenderas per dag.

A-vitamin: 180%

D-vitamin: 174%

E-vitamin: 278%

C-vitamin: 309%

Tiamin: 168%

Niacin: 376%

B6: 188%

B12: 590%

Folat: 173%

Kalcium: 178%

Fosfor: 345%

Magnesium: 178%

Kalium: 124%

Zink: 194%

Selen: 234%

Järn: 76%

Många LCHF-motståndare hävdar att en LCHF-kost skulle innebära ett otillräckligt intag av flera vitaminer och mineraler. Enligt en studie (Gardner et al. 2010) där näringsämneskvaliteten av bland annat en lågkolhydratkost enligt Atkins (17 E% kolhydrater, 28 E% protein och 55 E% fett) utvärderades låg mellan18 och 81 procent av deltagarna i atkinsgruppen i riskzonen för ett för lågt intag av A-vitamin, B6, järn, tiamin, C-vitamin, folat, magnesium och E-vitamin. I motsats till deltagarna i denna studie täckte jag under min LCHF-period mer än väl intaget av så gott som alla vitaminer och mineraler. Jag lyckades inte riktigt komma upp i den rekommenderade mängden järn för en ung kvinna (76% av RDI), vilket belyser vikten av att ha uppsikt över sina blodvärden om man är en menstruerande kvinna som väljer att äta en vegetarisk eller “fisk-vegetarisk” variant av LCHF-kost. En blandkostare som äter kött skulle däremot sannolikt inte haft några problem att få i sig tillräcklig mängd järn med en LCHF-kost liknande den jag åt.

Näringsberäkningen av min LCHF-period visar att det är fullt möjligt att täcka det rekommenderade intaget av vitaminer och mineraler med en LCHF-kost. Värt att poängtera är dock att jag inkluderade en mycket stor mängd grönsaker i kosten samt en del nötter, frön och bär. En person som utesluter alla eller nästan alla kolhydratkällor ur kosten kan få problem med vissa näringsämnen som till exempel fibrer, C-vitamin, kalcium, kalium, magnesium, folat och järn (baserat på en näringsberäkning av en kost på drygt 2 000 kcal med kött från fisk, fågel, fläsk och nöt samt ägg, olja, smör och grädde). För att täcka behovet av D-vitamin underlättar det mycket att inkludera fet fisk i kosten några gånger i veckan, oavsett om det är en LCHF-kost eller inte.

För att inte utelämna det faktum att en kost med mer kolhydrater och mindre fett också kan täcka behovet av näringsämnen gott och väl redovisar jag ett genomsnitt av näringsinnehållet i en veckas för mig normal kost under en strikt nyttig period, bestående av frukt och grönsaker, baljväxter, rotfrukter, fullkornsprodukter (100%) som till exempel rågbröd, quinoa och råris, torkad frukt och nötter, fisk och skaldjur, ägg, magra mejeriprodukter samt kallpressad raps- och olivolja. Värt att poängtera är att denna kost innehåller cirka 200 kilokalorier mindre än den näringsberäknade LCHF-kosten, så en direkt jämförelse av näringstäthet blir inte fullt rättvis.

Energi: 1889 kcal

Fett: 70 g (33 E%), varav mättat fett 21 g, omättat fett 28 g och fleromättat fett 15 g

Protein: 98 g (21 E%)

Kolhydrater: 194 g (46 E%)

Fibrer: 40 g

A-vitamin: 128%

D-vitamin: 126%

E-vitamin: 248%

C-vitamin: 324%

Tiamin: 145%

Niacin: 230%

B6: 225%

B12: 300%

Folat: 204%

Kalcium: 132%

Fosfor: 314%

Magnesium: 183%

Kalium: 147%

Zink: 169%

Selen: 185%

Järn: 110%

Parameter                                 Före                   Efter                     Referensvärde

Totalkolesterol (mM/L)                <2,59*              3,40                     0-5

HDL (mM/L)                               1,03                   1,02                     >1

Tot. kolesterol/HDL                     **                      3,3                      0-4

Triglycerider (mM/L)                   <0,57*               <0,57*                0-2,3

*Värdet var så lågt att det inte gick att detektera

**Kvoten kunde inte beräknas eftersom mängden totalkolesterol var för lågt

Jag hade ett mycket lågt kolesterolvärde innan jag påbörjade LCHF-dieten men fick efter dieten en höjning av både totalkolesterol och kvoten totalkolesterol/HDL. Mina HDL-värden låg innan LCHF-perioden precis ovanför gränsen för vad som är ok (HDL bör inte vara för lågt) och förändrades inte efter mina två LCHF-månader. Att HDL-värdena inte var högre utgör dock inte något problem eftersom jag hade så låga totalkolesterolvärden, och därmed låga LDL-värden (LDL bör vara lågt). Triglyceridnivåerna var väldigt låga, som sig bör, och förändrades inte heller märkbart vid en förändring av min kosthållning.

Av intresse här är det ökade värdet på kvoten mellan totalkolesterol och HDL, vilket skulle kunna ses som en negativ konsekvens av LCHF-dieten. Värt att poängtera är dock att varken densiteten hos LDL eller mängden oxiderat LDL mättes, vilket anses spela roll för risken att utveckla hjärt-kärlsjukdom. Likaså ligger kvoten fortfarande inom referensvärdesintervallet, troligtvis tack vare mina låga utgångsvärden. Om kvoten hade fortsatt öka och överskridit gränsvärdet under en längre LCHF-period än två månader kan man bara spekulera kring. Detsamma gäller hur resultatet hade sett ut om mina utgångsvärden varit högre.

Det är viktigt att komma ihåg att genetiken spelar roll för en persons kolesterolvärden och hur de påverkas av olika typer av kost. Vissa av oss, uppenbarligen mig själv inkluderat, får högre nivåer av LDL när vi äter mycket mättat fett. För andra, särskilt i samband med viktnedgång, behöver detta inte vara fallet. Detta är viktigt att ha med sig i bakhuvudet när man tolkar studier. Även om studiedeltagare i en LCHF-grupp i snitt får förbättrade eller försämrade kolesterolvärden gäller det sällan alla i gruppen, utan det är ett medelvärde beräknat från gruppens varierande värden. På grund av att olika människor reagerar olika kan det vara värdefullt att kontrollera sina kolesterolvärden om man äter en LCHF-kost med mycket mättat fett, och tänka på att kolesterolet kan påverkas olika vid viktnedgång och viktstabilitet. Man bör personligen inte ta för givet att ens egna kolesterolvärden blir bättre, oförändrade eller sämre, bara för att andras värden påverkats i en viss riktning.

Jag kände mig lätt illamående och kände en oberäknelig mättnadskänsla i början av den nya kosten. Det var ofta som jag inte visste om jag var mätt eller hungrig. Jag upplevde också att jag var lite tröttare och mer lättretlig i början, men det kan även ha berott på andra omständigheter. Vad gäller träning kände jag ingen förändring när jag styrketränade men jag kände mig lite tyngre i benen i början av mina joggingpass. Uthålligheten var det dock inga som helst problem med. Alla negativa upplevelser vid omställningen av kosten försvann efter cirka en månad då jag kände mig precis som vanligt.

Mitt sötsug försvann inte trots att jag åt LCHF-kost, men begäret stillades utan problem för stunden genom exempelvis en blandning av keso och turkisk yoghurt, vispgrädde, några ostskivor eller några frysta hallon. Många människor, inklusive mig själv, känner ofta ett sug efter att äta mer mat och energi än vad vi egentligen behöver. Jag upplevde att det var svårt att överäta på LCHF-kosten, vilket var väldigt positivt. Jag upplevde dock också att jag blev väldigt begränsad i mitt ätande, främst socialt, men även till viss del privat eftersom jag behövde planera mina inköp noga så att jag alltid hade något att äta som inte innehöll för mycket kolhydrater. Ibland lät jag bli att äta när jag blev sugen mellan de planerade målen bara för att jag inte orkade gå och handla speciell mat. Det jobbigaste var ändå att alltid behöva krångla när jag skulle bli bjuden på mat, antingen fick jag förklara noga allt jag inte kunde äta eller ta med mig specialmat. Ur viktminskningssyfte kan den upplevda begränsningen däremot vara något positivt, så länge man känner att det är värt det. Privat hade jag inga problem med att hitta på goda och varierade rätter.

Mitt energiintag motsvarade mina energiutgifter och min vikt förändrades inte under den två månader långa LCHF-perioden. Jag kunde täcka behovet av så gott som alla vitaminer och mineraler mycket väl med min LCHF-kost. Det höga innehållet av naturligt fettrika livsmedel och energisnåla grönsaker istället för exempelvis pasta och bröd samt det låga innehållet av socker gjorde, tillsammans med strikta regler, LCHF-dieten till ett för mig bra sätt att undvika överätning. Däremot höjdes min från början mycket låga kvot mellan totalkolesterol och HDL efter mina två LCHF-månader, men värdet överskred inte gränsvärdet för vad som anses vara ohälsosamt.

Gardner C. D., Kim S., Bersamin A., Dopler-Nelson M., Otten J., Oelrich B. och Cherin R. Micronutrient quality of weight-loss diets that focus on macronutrients: results from the A TO Z study. American Journal of Clinical Nutrition, 2010, 92: 304-12.

Hej! Funderar på att söka till dietistutbildningen. Har funderingar kring hur man ska förhålla sig till vetenskapliga studier; dietisten ska ju utgå från dessa för att ge bästa möjliga hjälp. Det diskuteras en del om huruvida det är vetenskapligt belagt att mättat fett är dåligt för hälsan eller inte och om man (de flesta människor iaf. ) mår bättre av att dra ner på kolhydrater… Om man (som jag liksom div. läkare) själv utifrån de studier som finns på området anser att det är bättre med en lågkolhydratdiet får man då förespråka det som dietist även om Livsmedelsverket inte anser detta vara rätt? Alltså, måste man gå “benhårt” på livsmedelsverket, eller får man lov att lägga till sin egen åsikt (som det nu finns grund till enligt flera vetenskapliga studier)?
Hoppas på svar! Tack på förhand//Therese

Hej Therese, trevligt att du är intresserad av nutrition och funderar på att bli dietist! Svaret nedan är från mig som individuell dietist, du kan troligtvis få ett utförligare svar från Socialstyrelsen eller Dietisternas Riksförbund.

Riktlinjer för nutritionsbehandling vid olika sjukdomstillstånd samt generella kostråd till friska för att bland annat minska risk för utveckling av sjukdom ges ut av flera vetenskapliga råd och myndigheter. Ett exempel är som du skriver Livsmedelsverkets kostråd till den friska befolkningen.

Det kan ibland vara svårt att värdera vad som är riktig behandling. Vetenskapligt baserad kunskap utgår ifrån:

1. Mekanistiska studier (cell- och djurförsök). Styrkan med dessa är att man kan skaffa sig biologisk förståelse, svagheter är att det kan vara svårt att överföra något konkret från dessa studier till människor i en klinisk vardag.
2. Befolkningsstudier. Styrkan med dessa är att man kan se på samband över lång tid, nackdelen är att det är svårt att isolera en eller ett par faktorer från allt annat som kan särskilja en viss befolkning.
3. Behandlingsstudier (kliniska interventionsstudier). Styrkan med dessa är att man har god kontroll över effekt och orsak, nackdelen är att det är svårt (för att inte säga omöjligt) att genomföra dessa över en tillräckligt lång tid för att komma till konkreta slutsatser. Det går till exempel inte, av bland annat etiska och ekonomiska skäl, att göra en RCT-studie över en livstid och se vilken grupp som får bäst utkomst (RCT = randomized controlled trial, randomiserad, kontrollerad studie).

När man sammanställer vetenskapligt underlag och skapar riktlinjer utgår man i regel från dessa olika typer av studierapporter. Det som skrivs i massmedia är istället ofta resultat av enstaka studier, som i bästa fall har tolkats korrekt av journalisten, i värsta fall har journalisten inte förstått studien och istället misstolkat resultaten. När man granskar den tillgängliga litteratur som finns bör man göra detta systematiskt, det vill säga inkludera alla studier som finns som uppfyller förutbestämda kriterier på design och genomförande. Om massmedia (och hälsobloggare) rapporterade mer från systematiska översiktsartiklar hade budskapet till gemene man blivit klarare.

Bilden visar presentation av de nya norska kostråden. Foto: Helsedirektoratet (norsk myndighet) .

Det krävs kunskap inom statististik och vetenskapliga metoder samt en stor mängd arbete för att granska all tillgänglig litteratur inom ett givet område och komma till en hållbar slutsats. En sökning på Pubmed på generella nutritionsrelaterade artiklar ger till exempel cirka två miljoner svar (sökning på: diet* OR food* OR nutrition OR nutrient* OR mineral* OR vitamin* OR lipid* OR fat* OR carbohydrate* OR antioxidant*). En systematisk översikt som gavs ut år 2011 år är de Norska kostråden för att främja folkhälsan och minska risk för kroniska sjukdomar, denna tog cirka fyra år att skriva vilket säger något om tidsåtgången vid systematisk granskning av litteratur.

Det kan för den enskilde vara svårt att finna kapacitet till att på ett objektivt sätt granska samtliga studier inom ett givet ämne och komma fram till en hållbar slutsats. Vid avsaknad av objektivitet kan också den stora mängd litteratur som finns göra att man kan plocka och välja artiklar som passar de egna teserna. Väljer man studier subjektivt/osystematiskt utan kvalitetsgranskning kan man alltså finna artiklar som stödjer i stort sett vilken hypotes som helst.

Måste man gå “benhårt” på livsmedelsverket, eller får man lov att lägga till sin egen åsikt (som det nu finns grund till enl. flera vetenskapliga studier)?

Som dietist arbetar man individ- och sjukdomsanpassat, där patientens tillstånd och individuella behov är avgörande för den behandling som ges. För många sjukdomar och tillstånd finns det rekommendationer och riktlinjer som beskriver det som, med stöd i tillgänglig forskning, anses vara bäst behandling. Det är närmast att betrakta som krav för legitimerad sjukvårdspersonal att följa de senaste riktlinjerna för att säkerställa bästa möjliga vård. Livsmedelsverkets råd är dock som sagt riktat till den friska befolkningen och är därför vid flera etablerade sjukdomstillstånd inte aktuella.

Om man (som jag liksom div. läkare) själv utifrån de studier som finns på området anser att det är bättre med en lågkolhydratdiet får man då förespråka det som dietist även om Livsmedelsverket inte anser detta vara rätt?

Om man som dietist avviker från riktlinjer för behandling vid allvarliga sjukdomstillstånd finns risk för skada hos patienten. Illustration av Mikael Schneider.

I skrivande stund finns det, enligt uppgift från Socialstyrelsen, ingen dietist som någonsin blivit av med sin legitimation. Som legitimerad yrkesutövare har man ett ansvar för att den behandling som ges inte skadar patienten och legitimationen är en sorts garanti för att den behandling som ges är riktig (läs gärna mer om detta på Socialstyrelsens hemsida om legitimerade yrkesgrupper). Det innebär i korta drag att man får behålla legitimationen så länge den behandling som ges kan anses vara enligt vetenskap och beprövad erfarenhet, att den inte skadar patienten.

Det är fortfarande mycket vi idag inte vet om nutrition och metabolism, tror man att nuvarande behandling kan förbättras är det en ypperlig idé att forska på detta. Forskning kan innefatta både sammanställning av tillgängliga studieresultat och genomföring av nya studier.  Är du forskningsintresserad kan nutritionistutbildningen, som är mer forskningsinriktad än dietistutbildningen, vara ett bättre alternativ. Som nutritionist jobbar man generellt inte kliniskt med patienter inom sjukvården och man har därmed på gott och ont inte heller rätt till legitimation.

Hej!

Jag har svårt att välja mellan dietistyrket och nutritionistyrket. Jag vill lära mig allt om näring men har svårt för kemin i högskolenivå. Vad tycker ni om eran dietistutbildning och nutritionistutbildning nu efter studierna, ångrar ni era val. Tänker på dietistyrket där man bara kan jobba inom sjukvård, och nutritionister som inte kan jobba i sjukhus på samma sätt. Vad tycker ni man ska välja om man kanske i framtiden vill jobba som hälsokock men idag vill lära sig allt om näring?

Tusen tack för svar
Mvh Rachel

Hej Rachel,

Som du skriver jobbar de flesta dietister inom sjukvården, en mindre andel jobbar med forskning och utbildning på universitetsnivå.  Som dietist är man specialiserad på praktisk klinisk nutrition – vad man ska äta/bli ordinerad vid olika sjukdomstillstånd. I dietistutbildningen ingår också en viss del matlagning, livsmedelsvetenskap och psykologi.

Nutritionistutbildningen ger djupare kunskap inom nutrition, livsmedelskemi och matens påverkan på biologiska och kemiska processer i kroppen. Många nutritionister arbetar med forskning på universitet eller inom livsmedels- och läkemedelsbranschen. En stor del av dagens nutritionsforskning söker förklara cellulära mekanismer. För att utföra denna typ av forskning krävs det insikt i molekylär och biologisk nutrition, detta gås inte igenom på dietistutbildningen.

Dietistutbildningen kan man läsa med samhällsvetenskaplig bakgrund. För att bli antagen på nutritionistutbildningen krävs naturvetenskaplig bakgrund från gymnasiet då den innehåller betydligt mer kemi än dietistutbildningen.

Svaret på din fråga beror till stor del på om du vill jobba med friska eller sjuka människor. Vill du “veta allt” om näring och nutrition är nutritionistutbildningen ett bättre val. Vill du istället ha mer specifik kunskap om vad man ska äta och laga för mat vid olika sjukdomstillstånd passar dietistutbildningen bättre. Båda utbildningarna ger dig möjligheten att jobba preventivt med friska.

Ångrar vi våra val? Som med det mesta finns det för- och nackdelar. I vissa länder läser man först till nutritionist för att sedan vidareutbilda sig till dietist. I Sverige krävs inte nutritionistkompetens för att bli dietist. Dietistutbildningen skulle kunna förbättras med djupare förståelse i fysiologi och metabola processer. Vill man jobba med konsultationsarbete som nutritionist hade det varit bra med praktik i utbildningen. På det stora hela är de väldigt bra utbildningar, som båda ger dig en bra bas om du senare vill bli hälsokock.

Lycka till!

Hej! Jag studerar till ernäringsfysiolog i Oslo på en privatskola och undrar lite över vilka möjligheter man har i Sverige? Man blir inte klinisk dietist av denna utbildning och man kan per idag inte söka in på mastern på universitet i Norge då de ej samarbetar med privata högskolor. Så då undrar jag vilka möjligheter jag har om ja flyttar tillbaks till Sverige? Kan jag jobba som dietist utan den kliniska delen och kan jag i Sverige söka in på master med min Bachelor utbildning från privat högskolan här? Hur ser jobbmarknaden ut i Sverige för dietister och är det mest de som är utbildade klisniskt som får bra jobb? Vem kan jag evt. kontakta över detta dilemma?  Tack så mycket för hjälpen!

Hej!

Dietist är en skyddad yrkestitel med möjlighet till legitimation efter examen. Du behöver alltså en dietistexamen för att arbeta kliniskt som dietist i Sverige, även om man inte behöver vara dietist för att jobba med nutrition. Exempelvis kan du läsa till nutritionist i Stockholm. Just dietistprogrammet är en kliniskt lagd utbildning och dietister har då per definition en klinisk bakgrund. Dietistprogrammet finns i Umeå, Uppsala och Göteborg. Jag råder dig att ta kontakt med studievägledare på dessa universitet och se på eventuella möjligheter att få tillgodoräknat den utbildning du får från privatskolan i Norge.

Arbetsmarknaden för svenska dietister har historiskt sett varit svår, det är stor skillnad jämfört med nuvarande situation i Norge. Mer information om vägval inom dietistyrket kan nog Dietisternas Riksförbund stå till tjänst med.

Lycka till!